English
|
Advertisement / Annons: |
Mina vedermödor på nätterna:
|
Innehåll:
|
Min Nattbok: 2017-12-04, Planetariska Nebulosan M97Tänka sig, efter alla dessa regniga dagar kom det en klar natt, inte ens SMHI visste om det, nattens temperatur lär ligga runt nollan enligt prognos. Ut på balkongen! Hann ju redan förra gången testa guidekameran medans huvudkameran fick vänta eftersom fokusmotorn inte fungerade. Det visade sig att det var så enkelt som att bara installera om drivrutinerna, hade nog något att göra med att jag uppdaterade Windows tidigare. Först gjorde jag en polinställning med hjälp av drift align teknik, polstjärnan syns inte från balkongen men det spelar ju ingen roll när man använder drift align. Fick det bättre än 5' (5 båg minuter) vilket är lite bättre än vad det brukar bli. Antagligen flexar balkongen lite även fast den är gjuten i betong. Vid guidningen försöker man ju hålla riktningen med en precision på storleks ordningen 1" (1 båg sekund), det är ju bara 1/3600 dels grad så det behövs verkligen stabilt underlag för att det skall fungera. Här kan du läsa mer om hur jag gör rent praktiskt när jag ställer in montering mot polstjärnan (pol axeln) med drift align tekniken: Precis när jag var klar fick jag ett strömavbrott till guidekameran och därmed svarade den inte på kommandona längre. Felsökning och en omstart av datorn så var det fixat. Fick ta till månen som turligt nog var uppe ikväll och liveview på kameran för att hitta rätt fokus position. Efter diverse letande fann jag fokus vid position 11200 vilket var långt ifrån de 37000 där jag låg med gamla field flattern. Om du är nyfiken på hur jag byggt motorfokuseraren kan du läsa om det här i mitt projekt: Efter att ha kommit så långt var det dags för plate solver programmet AstroTortilla. Setupen fick ändras för att passa det nya optiksystemet, det har ju ett mindre fält (bildvinkel), från ca 3x2 grader till 2.3x1.5 grader. Med AstroTortilla kalibrerar jag snabbt med 10 sekunders exponeringar vart teleskopet pekar och erhåller en precision på 1' (1 båg minut). Jag brukar göra detta för varje nytt objekt jag skall fota, eftersom jag lossar teleskopet och tar in det efter varje natt så resettar jag i regel kalibreringen och börjar om igen varje natt. Tar inte mycket extra tid och den första hinner jag göra medans teleskopet står och anpassar sig till yttertemperaturen. Jag brukar alltid använda auto guidern när jag fotar med teleskopet för att hålla stjärnorna på rätt postion. Till det använder jag PHD2 sedan länge. 
Eftersom jag nyss satt upp monteringen får jag göra en ny kalibrering. Ovan är resultatet från denna. Det ser bra ut och guidekameran är orientrad längs RA axeln som jag gärna vill ha det. 
Kurvan ovan visar guidningens beteende under guidning. Enligt mätningen håller det sig omkring 0.8", som bäst brukar jag nå 0.65", men kan ibland också vara så dåligt som 1.5". Sedan riktade jag in mig på M97 och började testfota, efter finjustering av fokus kom de första bilderna upp. M97 har jag fotat tidigare, har ju inte speciellt fri sikt från min balkong så lämpliga objekt är få. M97 är en planetarisk nebulosa, alltså resterna efter en söndersprängd stjärna, den kallas också Ugglenebulosan. Fick nöja mig med 60 sekunders exponeringar och ISO1600 för att inte överexponera pga ljusföroreningarna. Kunde inte vänta tills hela serien om 60 bilder var klar, tog de första 4 och körde in i editeringsprogrammet Fitswork för en align och stackning. Huvudkameran, en Canon 6D som ju har en fullframesensor, var ju nu verkligen nyfiken på hur den nya field flattern skulle prestera, kommer den klara av att fylla ut hela kamerans sensor med bild av hög kvalite? 
Först gör jag en enkel linjegraf diagonalt över bilden av vinjetteringen, egentligen är det bakgrundsbruset jag mäter men det är ju ganska jämnt på den här skalan så det avslöjar tydligt om optiken vinjetterar. Det var just den tidigare problematiska vinjetteringen som var huvudanledningen med att jag bytte field flatter. Se bilden ovan, konstaterar att det ser otroligt bra ut, har aldrig sett en så platt kurva, normalt brukar kurva hänga ned ordentligt på sidorna, i diagonalhörnen kan signalen ligga på 50% relativt center. Problemet med kamerans ljusschakt förbättras naturligtvis inte och syns som en mörk rand nedtill. Det är framförallt kamerans spegel som orsakar detta. Men jämfört med hur det såg ut tidigare är det oändligt mycket bättre. Och i framtiden lär jag slakta min Canon 6D och ta bort spegeln och göra diverse andra ingrepp. Blev det något av M97 då på 240 sekunder? 
Väldigt brusigt som det blir när man har så här kort exponerings tid som några få enskilda bilder bidrar med. Du kan se den färdiga bilden här, se datum 2017-12-21: Väldigt brusigt den med, teleskopet är nu bara f/7 efter ombyggnaden och 910mm fokallängd. Bildfältet minskade också från 3x2 grader till 2.3x1.5 grader med denna ombyggnad. I praktiken dock har dock det användbara fältet inte blivit mindre, vinjetteringen tog en del av det större fältet jag hade tidigare. Sedan nästa sak att undersöka, hur ser stjärnorna ut i hörnen? Ja ser redan direkt att det är problem. Stjärnorna ser rejält utdragna ut i hörnen, kurvaturen på fältet är ej rätt kompenserat. 
Här är ett croppat utsnitt av första kvadranten, alltså uppe till höger. Verkar korrigera väl ut till ca 15mm radie, hörnen på sensorn ligger på 22 mm radie. Rätt justerat borde field flattern på detta teleskop korrigera väl ut till 30 mm radie. Hade väl hoppats att den medföljande adaptern hade rätt avstånd, men tydligen inte för det teleskop jag har. Avståndet mellan field flattern och sensorn är fel, antagligen ganska mycket med tanke på hur stjärnorna ser ut. Har jag tur så är det distanser som behövs mellan och inte att jag måste korta av adaptern. Blir nog knepigt att justera, får göra längdjusteringen på M48 gängan. I bilden ovan ser ni också galaxen M108, uppe till vänster. Här kan du läsa mer om mitt byte av field flatter till en större modell:
Det finns program som man analysera bilder tagna med teleskopet, bland annat hur väl korrigerad optikens kurvatur är. Vore ju bra med lite vägledning om hur mycket fel det ligger och om avståndet skall kortas eller förlängas. Jag skall skicka bilden till leverantören också och höra vad de har att säga. Väldigt positivt att vinjetterings problemet är löst, men det krävde en 3" field flatter. Fick dock ett nytt problem naturligtvis, att justera avståndet mellan field flattern och sensorn. Suck ja... Det sista jag gör innan natten är slut är att bygga upp en ny tabell för temperatur kompenseringen av fokuseraren. När temperaturen ändras så påverkas dels teleskop tuben som krymper eller expanderar, men också själva optiken ändras. Tillsammans gör detta att foksuseringen inte är stabil utan måste korrigeras med jämna mellan rum. Ganska enkelt idag, datorn mäter temperaturen på teleskopet och skickar signaler till fokusmotorn hur den skall justera fokus enligt en tabell över hur teleskopet beter sig vid ändrad temperatur. Här har de första temperatur punkterna kommit in i beräknings programmet: 
För att det skall bli bra med det klimat jag har där jag bor behöver temperatur intervallet vara från -20 grader till +10 grader. Det tar några nätter att bygga upp denna tabell. Du kan ladda ned Excel filen här om du vill testa själv, finns många andra beräkningar där också som kan vara till hjälp: Mer än så här hann jag inte med denna natt och efterföljande dags analys av testbilderna. Man får ha lite tålamod när man har en sådan här hobby. När jag tänker efter är det ungefär 55 år sedan min pappa byggde mitt första teleskop, Månens kratrar som jag såg sitter fortfarande som fastetsade på näthinnan, tänk om min avlidne pappa vetat om att jag fortfarande håller på med detta. Den här kvällen tog det 5 timmar att montera upp teleskopet och komma igång, klarar jag det på en timme nästa gång tro? /Lars
|
||||||||||
| Go Back |