Sveriges historia
Myttingelinjen

Myttingefortet 1:a batteriet:

Från där vi bor ut till Myttinge är det ungefär 7 mil. Vi åker mitt på dagen och klarar oss från bilköer vilket är vanligt förekommande vid rusningstid på Värmdöleden.

På vägen mellan Myttingefortet batteri 1 och 2 hittar vi en vägstump där vi kan köra in och parkera bilen. Det vi ser här är början på Myttingefortet batteri 2, men vi börjar med batteri 1 på andra sidan vägen.

Man ser redan från vägen muren som leder till fortet. Mycket märkligt att vi aldrig lagt märke till det tidigare, eller hört talas om det för den delen heller. Det här är vägen man åker till Vaxholm när man tar färjan över Rindö.

En imponerande mur av sprängsten finns utlagd här. En bred väg går fram längs muren. Troligen för att försörja soldaterna med ammunition.

Vi följer muren i nära riktning söderut.

Stenarna är inte tillhuggna, de skarpa kanterna kommer efter de sprängt berget där muren löper fram. På den tiden fanns inte stridsvagnar eller liknande. Soldaterna anföll till fots eller med häst och då kanske de här murarna gav ett visst skydd. Andra fort försvarade sjövägarna.

En öppning i muren dyker upp. Det är en sidolöpare och vi ser inte riktigt vad funktionen kan ha varit.

Vi klättrar upp på muren för att få en bättre överblick.

Vi går nu den sista biten tills vi kommer fram till själva fortet.

Vid fortet möter oss en massiv stålgrind. Kanske har vi gått 300 meter längs stenmuren för att komma hit.

Innanför grinden finner vi byggnader gjutna i betong. Vi antar att detta fungerat som ett ammunitionsförråd.

Jag har uppdaterat texten efter att ha funnit mer information och diskuterat om denna plats med kamrater.

Här finns en skrift från SLU och skriven av Jonas Åkerström:

• Myttingelinjen- PDF (Jonas Åkerström, SLU)

Här finns skisser över forten och information om framtida planer. Det finns också bilder från tiden innan de förseglade bunkrarna.

Runt byggnaden går en skyttegrav. Här finns öppningar för kulsprutor.

Kraftiga gångjärn i stål håller portarna på plats än idag.

En del av dörrarna är gjorda i trä, här har förruttelsen gått hårt åt träet.

En av öppningarna i muren för en kulspruta. Den här är inte riktad mot havet utan inåt land där fienden tänkes anfalla från. En kulspruta mot soldater till fots eller häst, ingen trevlig situation för de drabbade.

Längs den innre byggnaden går en handlejdare, vi ser inte riktigt hur denna har använts.

På marken ser vi rester av en smalspårig järnvägsräls. Den har använts för att forsla fram kulsprutorna från förrådet då de skulle användas. Tydligen fanns inte lika många kulsprutor som uppställningsplatser för dom, de fick flyttas dit pårälsen där de mest behövdes. Det är också en vridplatta vid varje kulsprutestation, rälsen går inte i en cirkel runt i skyttegraven utan med raka sektioner. Vid varje kulsprutestation måste man vrida järnvägsvagnen på en sådan här vridplatta för att komma vidare.

Kanske något sorts lås för vridplattan.

Från kulspruteplatsen har man den här utsikten utöver bröstvärnet. Träden fanns säkerligen inte här för hundra år sedan. Här mötte de anfallande soldaterna denna utlagda sprängsten. Hästar kunde knappast ta sig över de vassa stenarna.

Vid ett ställe finns ett sidospår som leder fram till det förmodade ammunitionsförrådet och även förrådet för kulsprutorna.

Porten till förrådet.

Uppe från muren får vi en bättre överblick av terrängen runt fortet och kulspruteplatserna.

En närbild på sprängstenen som är utlagd för att försvåra för fienden att ta sig fram.

På taket till det som vi förmodar är ett gammalt ammunitionsförråd finns dessa hattar. Kan det vara något för ventilationen tro?

Här transporterades ammunitionen in antagligen eller mer troligt genom ståldörrarna till vänster utanför bild.

På vägen tillbaks till parkeringen får vi se denna målade sten. Linder 1914. Det är under Första Världskriget, kan någon stackars soldat förolyckats här ? Färgen är nyligen förbättrad.